måndag

Idag var det dags för Fias första dansmöte! Efter att ha "missat" mötestider i ca ett halvår fanns det inte längre några undanflykter och hon var tvungen att gå dit, varesig hon ville eller icke. Jag tycker att det är mycket skojigt för det lilla livet! Var hemma hos henne innan hon skulle gå, när hon började bli nervös. Man märkte att hon var nervös eftersom hon fnissade mycket och bytte kläder några gånger. Till slut kom hon i alla fall fram till denna lyckade kombination:

• 3/4-långa, gråa mjukisbyxor. En höjdare för någon med korta ben, dessa byxor förhöjer verkligen den "korta ben-looken" till max!
• Ett långt linne (inget att anmärka på)
• En grå hood-tröja. Snyggt att matcha tjocktröja och mjukisbyxor! Verkligen!
• Samt, för att verkligen se ut som en riktig fashionista, avslutade Fia outfiten med gummistövlar. Given succé.

Jag var mållös. Vad skulle man säga? Hon försökte rättfärdiga gummistövlarna med att det skulle bli så kallt om den lilla benbiten utan byxa om hon hade gympaskor. Behöver jag nämna att detta INTE var en okej ursäkt? Det finns ju nämligen hellånga mjukisbyxor som löser detta problem utmärkt. Som tur var fick hon ett sms om att tjejen hon skulle möta upp skulle bli sen, så hon vände i hissen och tog sitt förnuft till fånga. Hon satte på sig vanliga mjukisbyxor och gympaskor. Vilken lättnad. "My work here is done" tänkte jag och gick hem för att äta popcorn.

Det här är vi! Inte idag, inga mjukisbyxor där inte, utan en kväll innan jurregasque.

försvunna örhängen: 2

Efter att för andra gången på mindre än två månader genomsökt dammsugarpåsen efter försvunna örhängen kan konstateras att det inte alla gånger är fördelaktigt. Vet ni hur mycket damm som virvlar upp när man tömmer en dammsugarpåse på golvet? Nej, det måste varit nybörjartur förra gången. Och denna gång tänker jag verkligen inte gå så långt att jag letar igenom soporna. Som redan blivit utburna i soprummet.

det pinsamma ögonblicket

När man inte befinner sig i hemmets lugna vrå och ändå måste uträtta toalettbestyr händer det att man allt som oftast måste uppsöka en offentlig toalett. Innehavarna av denna blogg har varit med om många hårresande besök på just dessa, men det är inte vad detta inlägg ska handla om.

Nej, detta inlägg handlar om det pinsamma ögonblick som uppstår när man går ut från en offentlig toalett och måste möta kön utanför (let's face it, det är OFTA kö!). Var fan ska man kolla? Ska man ursäktande säga att "det luktade illa innan jag kom, heeeh" eller bara skynda förbi? Titta upp? Titta ner? Samma sak när man själv står i kön och någon kommer ut från toaletten; "åååh var ska jag kolla?" tänker jag. "Ska jag le? Titta bort? Möta blicken?".

Alla dessa problem man handskas med vareviga dag. Icke tillräckligt uppmärksammade i media!

BEACH 2012, here we come!

Blir alltid förundrad av träningsledare, hur orkar de vara så hurtiga? 

Först har vi de (jag generaliserar, men utgår egentligen från två privatpersoner) som konstant ler. Till och med när de är hemma själva (känns det som). Man känner sig som världens vrak jämfört med dem, som att de ser ljuset men inte jag. 

Så har vi den andra sorten (den här tjejen som är friskis&svettis-ledare i Näsbypark) som är lika dystra som vi andra dödliga innan passet, men så fort de börjar trampa på stället till "Rosa Helikopter" med Peaches förbyts de och blir en helt annan person. För dem är passet mer träning för ansiktsmusklerna, de tar ut rörelserna till max och grimaserar något överjävligt. 

Missuppfatta mig inte, de är de bästa ledarna och träningen blir faktiskt rolig och underhållande (speciellt när de mimar till Eminem - Lose Yourself: "Look, if you hade one shot, or one opportunity. Would you capture it or just let it slip?").

En fråga bara, varför säger alla hurtiga ledare: Kom lite närmare, jag bits inte!

Standardfras som ALLTID kommer. 

Det var värre än vad jag trodde

Kommer man någonsin kunna rädda de stackars liven?

Kniven mot strupen

I fredags var jag med om något märkligt. Jag var med tre kompisar och efter ett tag började vi (dom) prata om programmet "Kniven mot strupen". Jag har aldrig sett programmet så hade inte så mycket att komma med, men alla tre hade uppenbarligen blivit tokkära i kocken.

Alexander Nilson

- "Det är så sexigt när håret faller ner i hans panna."

- "Jag älskar när han tar av sig tröjan!"

 (Tar av sig tröjan i ett matlagningsprogram? Ja, han byter tydligen om från vanliga kläder till kockkläder i varje program. Kockskjortan är han tydligen även väldigt het i.)

- "Om jag skulle träffa honom ute skulle jag ALDRIG banga." 

- "Jag har dock hört att han har barn. Eller, i ett avsnitt sa han i alla fall: Detta skulle jag aldrig ge till min dotter..."

- "Han äter till och med sexigt. Han smaskar lite när han provar maten. Åh, han är så H E T !" 

Kände mig helt vilsen. 

Konsten att duscha

Många tycker om att duscha. Inte jag. Visst, det kan vara skönt, som idag då jag gick hem från träningen i trekvartslånga träningsbyxor; en halv miil i 15 minusgrader. Inte så trevligt när man inte kände benen längre. Då var det ju rätt så mysigt med en varm dusch. Men annars, nej.

Anledningen till detta är att jag konstant är lite rädd för att en orm ska komma upp ur golvbrunnen. Kan inte blunda i mer än 5 sekunder innan känslan av panik sakta kommer krypandes, (kan bli problematiskt när man har schampo i hela ansiktet) och ibland blir jag till och med rädd för duschslangen.

På grund mitt dusch-issue är det tur att jag har en gåva; jag "kan inte" lukta svett under armarna. For real. Skriver inte detta för att skryta, (bara mina allra närmaste vänner vet om det, för vad är det att skryta om egentligen? Inte direkt något man drar upp på efterfesten eller under sanning el. konka) utan jag tycker det är rätt fascinerande.

Detta löser i alla fall många problem. Behöver inte duscha. Behöver inte lukta svett.